En synnerligen paradoxal aspekt av att gå mot mognad är den där känslan av att de som följde med dig i en lycklig tid kan sluta vara ljusår borta från dig, från ditt sätt att tänka eller från ditt sätt att se världen.
Mycket har skrivits om denna paradox. Ett drastiskt exemplariskt fall kommer att tänka på nu, som det med romanen Mystic River av Dennis Lehane eller också Sleepers, av Lorenzo Carcaterra, märkligt nog två romaner som filmatiserats. Det är sant att dessa två berättelser bryter den där övergången av barndom och mognad från det traumatiska, men det där traumat, den schismen i små repliker, jag tror att de kommer till oss alla när vi ser tillbaka med ett visst perspektiv på barndomen för att se det gamla sepiabild på några av vännerna som följde med oss då.
Men i denna roman tycks denna tröghet mot bristning ställas inför ett mer triumfalistiskt perspektiv. Vänskap kan råda, trots allt...
Toni och Miguel var goda barndomsvänner, tillsammans med Elena kom de till slut en unik triangel av de med kanter och, varför inte säga det, även med hemligheter.
Den speciella platsen, den tillflyktsort för varje barndom där de mest speciella banden stärks, kallas Malandar, ett litet universum som är främmande för allt annat, där vänskapen stärks med blod och förvandlar sammanflödet mellan tid och rum till en fristad.
I Malandar drömde Toni och Miguel om världar som är typiska för 12-åriga barn. Och det är tack vare Malandar och hans symbolik som vänskapen lyckas förlänga sin känsla av evighet trots att man vet att för varje nytt besök blir det mindre tid... I många år till kommer de två vännerna att veta att de måste hålla sin dejt, en resa att aldrig glömma vad de var och vad de hade, en mystisk inblick i det förflutna, till dess glöd och värmen och ljuset som de fortfarande kan rädda som verkligt privilegierade i enkelheten i tidens och livets gång...
Nu kan du köpa romanen Malandar, den nya boken Eduardo Mendicuti, här: