Jag har inte längre hopp. Jag har gått djupt inom mig själv, till min tankes antipoder, min själ eller vad min hud nu täcker. Men jag står inte i ett vakuum. Under mitt väsen sträcker sig ett hav ut, lika enormt som det är outhärdligt lugnt och mörkt.
Jag har skrivit alla mina berättelser och romaner, en gammal hobby som nu förkastats. Genom mina berättelser tog jag upp alla mina möjliga liv, vägde vart och ett av alternativen, reste varje väg som pekade mot någon destination. Det är nog därför jag inte har något kvar. Jag har slitit ut mig.
Mina steg leder mig utan en väg genom okända gator i staden där jag alltid har bott. Någon hälsar mig med ett leende, men jag känner att jag smälter in i så många konstiga ansikten att jag inte är någon annan. Jag förstår bara att slutet rusas till ljudet av mina visslingar, som utgör en sorglig improviserad melodi.
Jag navigerar mellan forntida minnen, utdragna från repetitionen av ett liv som började för länge sedan. Sepiabilder med falsk bildtext svävar i mitt minnes limbo och syntetiserar ögonblick som kanske aldrig hände.
Det mest avlägsna verkar tydligt, medan om jag anstränger mig för att tänka på dagens andra rätt så verkar det som att jag inte ätit på flera år. Jag kommenterar med låg röst: "alfabetssoppa".
Jag kommer till en gammal park. Jag säger "gammal" för jag antar att jag har varit där minst en annan gång. Mina fötter accelererar stegen. Nu verkar det som att de hela tiden hade satt vägen. De rörde sig drivna av en "gammal" instinkt.
Två ord är avklädda i mitt sinne: Carolina och ek, med sådan glädje att de får min hud att krypa och väcker mitt leende.
Hon väntar på mig, än en gång, i skuggan av det hundra år gamla trädet. Jag vet vad som händer varje morgon. Det är min sista begäran om en dom, bara i mitt fall är det ett privilegium som upprepas varje dag inför Alzheimers dom. Jag lyckas vara jag igen över denna grymma mening om glömska.
Mina steg kulminerar deras äventyr framför min älskade Carolina, väldigt nära hennes ögon, lugn trots allt.
"Mycket god älskling"
När Ella kysser mig på kinden, bleknar ljuset för några ögonblick i havet, som en kort och underbar soluppgång. Jag känner mig levande igen.
Att födas är inte bara en fråga om att komma för första gången i denna värld.
"Har vi alfabetsoppa idag?"