Allt märkt "gotiskt" skapar en motsägelsefull känsla för mig. Jag har hittat verk med den miljön som har fascinerat mig och andra som har verkat som en enda röra för mig. Både på film och i litteratur. Särskilt den gotiska berättelsen har gett för många härledningar mer än gotiska, churrigesk.
Och det är i slutändan vad som råder, som nästan alltid är gåvan, geniet, kreativiteten anpassad till den kreativa avsikten. I det här fallet, med den angivna etiketten som förlaget tillkännager, går vi in i en förvisso gotisk miljö men utan stridighet, en kriminalroman med den där fantasipunkten kring själva terrorn som är helt övertygande och lyckligtvis, för min smak, förstås.
Året är 1854 i Barcelona. En jungfrus livlösa kropp dyker upp bredvid en brunn, känd för myterna som hänger över den. Sedan döden av "brunnens dam» som ger denna roman dess titel, andra nya mord av liknande kaliber följer varandra. Den dystra atmosfären kompletteras när vi avancerar i berättelsen med en intressant fantasi som passar perfekt med XNUMX-talets imaginära stad, fortfarande nedsänkt i det esoteriska som en punkt före den begynnande moderniteten.
Och utan tvekan rör vi oss i en passionerad gotisk terror. Mästerligt utförd av författaren genom magiska miljöer. Karaktärer som Octavio Reigosa, som undersöker fall som alltid förlitar sig på empiri och förnuft, eller Andreu Palafox, den typiska uppfinnaren med sin gloria av magi som växlar vetenskap, en speciell gåva med ett trick, kapabel att presentera uppfinningar som liknar mänskligt liv. .., ja, att karaktärer som dessa ger den där magiska aspekten till det dystra och ritar om dödsfall, mord, med förtrollande penseldrag av fascination på livets slut suddigt mellan det fantastiska.
Du kan köpa boken Brunnsfrun, den nya romanen av Daniel Sánchez Pardos, här: