Ute i det fria, av Jesús Carrasco

Det kom i mina händer som en gåva från en god vän. Goda vänner misslyckas aldrig i en litterär rekommendation, även om det inte är mycket i din vanliga linje ...

Ett barn springer ifrån något, vi vet inte riktigt vad. Trots rädslan för att fly till ingenstans vet han att han måste göra det, han måste lämna sin stad för att befria sig från något som vi känner förstör honom. Det modiga beslutet förvandlas inför våra ögon till ett enkelt behov av överlevnad, som djurinstinkten hos den oskyddade varelsen.

Världen är en grym ödemark. Barnet i sig kan vara en metafor för själen, för varje själ som vandrar förlorad i en fientlig värld, omvandlad till den fientligheten på ett oväntat sätt från den ömma och oskyldiga barndomen. I en förment tvetydig läsning kan du alltid tolka mer. För det Jesús Carrasco tar hand om att fylla språket i prosaiska, eskatologiska bilder som passerar, några rader senare, för att mjukna eller rysa från råhet eller smuts.

Varför flyr ett barn från sitt ursprung? Hur tar man den resan till ingenstans? Flykten i sig blir ledmotivet som rör historien. En handling som utvecklas långsamt, med den långsamhet som är typisk för de dåliga timmarna, så att läsaren börjar njuta av rädsla, oskuld, tanken på en oklar skuld för att inte känna sig som den plats där man kommer ifrån. Mer än någonting eftersom den platsen gör ont. Och smärtan springer iväg, även om de säger att den botar.

Det är förutsebart vad som kommer att hända, vad som kommer att bli av barnet, lite eller inget bra. Men skönheten i ett språk som befruktas i ödemarken och hoppet om att det oundvikliga ödet inte slutar nå barnet, får dig att fortsätta läsa. Det handlar om det och lägger till scener som går långsamt, som ger dig en uppsättning ögonblick så enkla som de är eviga, som sänker dig till ett hyperrealistiskt utrymme framför vilket du bara förväntar dig ett slag av magi. Den dolda möjligheten för all litteratur att flyga över det fåniga, även om det är i en omöjlig vridning som kan täcka sådan grymhet med värdighet och glömska.

Det kommer att hända eller det kommer inte att hända. Endast hoppet återstår den starka och hårda handen hos en gammal herde som har lite att säga och vet lite, bortom sitt stora universum som täcker verkligheten från hans fötter till hejens horisont. Herden som det enda hoppet, en att vara medveten om allt som är främmande för hans hjord, och säkert kunna överge ett barn som om det vore ett svårt sårat lamm. Vilken mänsklighet kommer att finnas kvar när boken stängs?

Du kan nu köpa Out in the open, den första romanen av Jesús Carrasco, här: